Harsyra, Oxalis acetosella – familjen harsyreväxter, Oxalidaceae
Denna lilla fleråriga ört växer som små mattor på skuggiga platser och i fuktig jord, helst i skogen. Oftast står bladen i små rosetter men kan också sticka upp direkt ur marken. Bladstjälkarna är 5-10 cm långa och längst upp på varje stjälk sitter bladen, det är alltid tre små gröna hjärtan som är fästa med spetsen vid stjälken. De liknar på det viset klöverblad. I motsats till andra växtblad är huvudådern kortare än de övriga i bladen hos harsyran, vilket delar ”blad-hjärtat” mitt itu. Själva huvudådern håller tillbaka sin tillväxt. Den några cm långa jordstammen är cirka en halv cm tjock och är täckt med små bruna, tjocka fjäll. Ur en och samma jordstam kan flera plantor växa upp. Från själva jordstammen går en mängd tunna späda rötter ner i jorden. Blommorna är symmetriska och har fem vita eller mera sällsynt skära kronblad. Särskilt vackra blir blommorna genom att det längs varje kronblad går det mycket tunna violetta linjer. I blomkronans centrum bildas rikligt med nektar som lockar insekter. Fröna mognar i bruna små kapslar. När dessa spricker kan frön kastas iväg flera meter. Förutom de vita blommorna, som slår ut i april-maj, visar växten på sommaren upp små kortskaftade knoppar som egentligen innehåller blommor men som inte öppnar sig utan befruktar sig själva.
Hela växtsättet är ett exempel på hur den spirande vitaliteten hålls tillbaka. Det visar sig i att huvudådern i bladen är reducerad, knopparna för sommarblommorna aldrig blir fullgångna. Orsaken till det ligger i ämnesomsättningen. Växten är rik på oxalsyra. Denna uppstår hos många växter som en övergångssubstans. Den uppstår vintertid under knoppbildningen, men när knoppen sedan slår ut på våren förbränns oxalsyran till vatten och kolsyra. Hos harsyran däremot sker inte denna slutgiltiga förbränning, utan syran stannar kvar i hela växten, den finns annars bara i knoppar och i omogna frukter. Det energitillskott som den slutgiltiga förbränningen skulle ge växten uteblir och då håller växten sig tillbaka. Dessutom är oxalsyran i sig själv tillväxthämmande.
Medicinskt använder man sig av oxalsyrans starka längtan att förbinda sig med kalk. Kalk i kroppen främjar muskelsammandragningar och till och med kramp och kolik. Kan man på något sätt tillföra kroppen oxalsyra så kan man få fart på stockningar som är orsakade av kalken. Man kan till och med få en kramplösande verkan.
När man gör ett oljeutdrag av harsyra kan oljan användas som insmörjning eller omslag på värkande kroppspartier, till och med på magen vid kolik. Man kan också använda sig av utspätt vattenlösligt harsyreextrakt. En liknande verkan kan man åstadkomma genom att inta små mängder harsyra, som dessutom ger en urindrivande och svagt febernedsättande verkan. Växten är också mycket rik på C-vitamin, varför man tidigare har kryddat sallader med några stjälkar och blad av oxalis, som man skurit i bitar. Man måste dock akta sig för att ta in större mängder då detta kan leda till förgiftning som på grund av diarré, blödningar och njurskador kan vara ödesdiger.
Det finns naturligtvis många andra växter som är rika på oxalsyra, exempelvis rabarber, spenat, ängssyra, kardborre. Men oxalsyrans rikligaste verkan får man just genom harsyra.
Christian Osika
ur FALK-bladet nr 1, 1996