Maskros, Taraxacum officinale – familjen korgblommiga växter, Asteraceae
Maskrosen med sin mäktiga pålrot, bladrosett och rakt uppåtstående, lysande och doftande blomma, är bilden av en bergsblomma – jämför med arnikan – men den växer överallt utom på bergknallar. Dess höga ljuskänslighet, som ger sig tillkänna i bladens flikiga växtsätt, tyder på en stark kiselprocess. Man säger att man känner igen maskrosen på bladen – men inget blad är det andra likt. Varje växtplats, olika klimat, varje årstid, varje landskap, höjd och jordmån inverkar på bladformen. I skuggig fuktighet blir bladet odelat, i ljuset blir det till smala flikar och däremellan finns alla mellanformer. Wilhelm Pelikan skriver: ”Ur bladrosetten stiger blomstjälken upp bärande den solartade blomkorgen som en krona. Blomman lyser bara i fullt solsken, vid dåligt väder försvinner genast den himmelska strålglansen, när den sluter sig och de gula blombladen omhöljs av de gröna holkfjällen.” Maskrosen tycks med stor kraft dra till sig krafterna ur de kosmiska höjderna, likt högfjällsväxterna, fastän den inte lever där.
Maskrosen har också en kraftig mjölksaftsbildning, på våren mest i blomstjälk och blad, på sommaren i roten. Med det ökande solljuset på sommaren trängs alltså mjölksaften undan. Ljusvärmeverkan dyker djupt ner i växtens vattenorganism och visar sig där i de varierande bladformerna och i substansbildningen, i mjölksaften.
När man använder maskros som läkemedel påverkar man vattenorganismen i oss, mest levern, som är vårt stora värme- och vattenorgan och påverkar genom det även gallflödet och urinutsöndringen. Bitterämnena är även bra för mag- och tarmsjukdomar. Maskrosblad och blommor passar därför bra i ett mag-te.
Märta Arman